En bro för Mr Chen
Marianne Flynner Hedmalm och Thomas Hedmalm reste till Kina för att ta del av ett annorlunda sätt att arbeta med suicidprevention. Resan möjliggjordes av Längmanska fonden inför Thomas Hedmalms bokprojekt ”En bro för Mr Chen”.
Chen Si har patrullerat Yangtse River Bridge i Nanjing, Kina, i tretton år. Bron är ökänd för att vara den vanligaste platsen för självmord i Kina. Yangtzefloden är Kinas moderflod, här badade Mao Tse Tung tillsammans med folket, det känner alla kineser till. Här väljer tusentals kineser från både landsbygd och stad att komma för att avsluta sina liv. Hittills har Chen och hans volontärer hindrat över 300 olyckliga människor från att hoppa från bron till en säker död.
Vi har rest till Nanjing med tåg från Moskva. Min man Thomas beviljades ett stipendium från Stiftelsen Längmanska kulturfonden för sin nya roman ”En bro för Mr Chen” och jag ska bistå honom med research. Boken ska handla om altruism och vad som driver vissa personer att göra gott för andra utan egen vinning. Innan vi lämnade Sverige intervjuade Thomas flera av Minds volontärer. Vad driver dem att sitta i Självmordslinjen dag efter dag? Hur tar man hand om sig själv för att orka?
En av centralgestalterna i Thomas bok är Chen Si. Efter ett och ett halvt års planering är vi äntligen här. Det känns lite overkligt men vi är också märkligt rörda inför vårt uppdrag.
Vi träffar Chen Si i hans Rescue Center, en sliten lägenhet som han hyr, några kilometer från bron. Hit tar han människorna som han räddat, ger dem ett mål mat, nya kläder, omtanke och värme. Här får de stanna tills den akuta självmordsrisken är över. De som förlorat sina arbeten, hjälper han till nya jobb. De som misshandlat någon av hans offer, söker han upp och skriver avtal med. De får lova att aldrig mer bära hand på personen ifråga, annars får de med honom att göra. Så informellt och handgripligt, tänker jag.
Chen Si är kortväxt och är runt femtio år gammal. Han har ett fast handslag och skrattar mycket och jag tänker att han ser ut som en ”Happy Buddha”, en leende Buddhafigur. Chen visar runt i rummen på sitt räddningscenter, här finns ett sovrum för män och ett annat för kvinnor. Inredningen är enkel men omtanken är tydlig. Doftoljor på sängborden, vacker kaligrafi på väggarna
Framför en av tavlorna med två tecken förklarar Chen att det ena är tecknet för ris och det andra är tecknet för mun. Den har han fått av sin buddhistiske mästare som han gått i lära hos i två år.
– Det är viktigt att se till att man får näring för att orka med det svåra, säger Chen.
– Men man ska inte äta mer än man behöver. Inte sträva efter onödig framgång eller mycket pengar.
– Är du religiös? frågar jag. Chen Si skrattar:
– Nej absolut inte! Men jag har behövt andlig vägledning för att hantera svårigheterna i mitt liv och i mitt uppdrag. Men jag kan likaväl besöka en kristen kyrka som ett tempel, fortsätter han.
– Behöver jag påfyllning av energi, åker jag till templet och går barfota upp till min mästare. Och för varje steg lägger jag märke till hur gräset som böjs ner under mina fötter reser sig igen, säger Chen.
Jag tänker att det är en vacker analogi på hur man kan bära tungt utan att brytas.
Chen Sis arbete har uppmärksammats i såväl kinesisk som utländsk media. 2015 kom den mångfaldigt prisbelönade amerikanska dokumentären ”Angel of Nanjing” av Jordan Horowitz och Frank Ferendo. 2016 producerades dokumentären “On the bridge of life and death” av den tysk-kinesiska filmaren Lola Jiu Liu. Ett flertal artiklar om Chens arbete har publicerats. Hans arbete har nått långt ut över världen.
Chen Si lever med sin hustru och dotter i ett förortsområde i Nanjing. Han har även en dotter i ett tidigare äktenskap. I veckorna har han ett vanligt arbete på en logistikfirma och varje helg patrullerar han på bron. Till sin hjälp har han ett antal volontärer och en organisation som han kallar ”Soul center”. Runt 5000 volontärer har passerat genom organisationen sen starten. Till viss del finansieras verksamheten med bidrag från företag och privatpersoner men Chen betalar en hel del ur egen ficka. Han visar inget intresse för att samla in mera pengar och är inte heller intresserad av att framhäva sin gärning annat än för att nå ut med sitt budskap. Han talar mycket om att gå hjärtats väg och att träna upp sin medkänsla. Spread the Love, är hans devis.
– Vad är de vanligaste orsakerna till att människor överväger att hoppa? frågar jag.
– Psykisk ohälsa, ekonomiska bekymmer och våld i nära relationer, svarar Chen. Han visar en film på sin mobil på en ung flicka som han nyligen räddat och hon gråter förtvivlat efter att ha blivit misshandlad av sin far. Jag undrar reflexmässigt om han inte kränker flickans integritet genom att visa filmen, men tänker sedan att jag befinner mig i en annan kultur i en annan del av världen och lägger min svenska moraletik åt sidan.
De senaste årens kusligt snabba ekonomiska utvecklig i Kina har satt stor press på kineser framför allt i de lägre samhällsklasserna. Och det är fortfarande tabu att tala om psykisk ohälsa. Psykiatrin i Kina har inte kommit så långt som i väst. Förstahandsbehandling av exempelvis bipolär sjukdom är elbehandling, ECT. Chen berättar att hans organisation nyligen börjat erbjuda personer som räddats psykologbehandling, än så länge genom de psykologistudenter som genom åren verkat som volontärer i organisationen.
Vi går till Chens kvarterskrog för att äta lunch och Chen häller upp dricksglas med risbrännvin som han tömmer i ett svep. Jag blir lite fundersam, har han alkoholproblem? Han berättar att arbetet på bron tär hårt på hans eget psyke.
– De som jag inte har kunnat rädda, de som hoppat framför mig, hemsöker mig på nätterna, säger Chen. Han medger att han ibland tar till spriten för att döva alla svåra känslor. Och han antyder att det finns andra mörka händelser i det förflutna som jagar honom.
En dag reser vi med Chen till hans hemby Suqian, 20 mil nordöst om Nanjing där han är född, för att ta del av miljö som format honom. Motorvägen är nybyggd med det är nästan ingen trafik. De flesta landsbygdsbor har flyttat härifrån. När vi kommer fram har vi rest tillbaka i tiden. Risfält och odlingar, primitiva hus med betonggolv, gamla jordbruksredskap och höns som springer fritt. Runt omkring ligger nedlagda plastfabriker där många hade jobb. När fabrikerna lades ned försvann människorna till städerna. De få bybor som är kvar odlar på det gamla sättet.
– Snart kommer byn att försvinna helt, säger Chen.
Han berättar att hans mormor är den som inspirerat honom att gå ”Hjärtats väg”. Hon dog 2015. Mormodern agerade skiljedomare i den lilla byn. Från fem års ålder fick Chen följa med henne när hon avstyrde familjevåld och hindrade bybor från att begå självmord genom att dricka pesticidgifter. Chens mamma lämnade familjen tidigt och pappan har aldrig kunnat ta hand om sig själv. En brist på tillväxthormon fick pappan att stanna i växten som barn. Chen är själv kortväxt men pappan når honom bara till bröstet. Chen fick tidigt axla ett tungt ansvar och ta hand om sin far och sina småsyskon tillsammans med mormodern.
Vi hälsar på skolkamrater och grannar och alla hälsar hjärtligt på oss och verkar vara glada över att träffa Chen. Hans pappa bor numera med Chens syster och man i mormoderns hus. Chen visar runt i huset som han rustat upp åt sin familj. Mitt i huset står ett fotografi på mormodern och vi ska strax bege oss till hennes grav för att hedra hennes minne. I Kina är det tradition att bränna låtsassedlar på de dödas gravar i hopp om att de ska bli berikade i livet efter detta. Chen bränner sedlar, jag och Thomas har köpt en bukett blommor som vi lägger på graven tillsammans med ett hjärta i rosenkvarts som jag tagit med från Sverige. Jag tackar tyst Chens mormor för att hon visat Chen hjärtats väg. Det är ett känslomässigt ögonblick.
När vi reser därifrån tillbaka till Nanjing är det tydligt att Chens dysfunktionella familj och alltför tidiga upplevelser av mänskligt lidande format honom. Givit honom medkänsla för andra men också lämnat obearbetade trauman som han har svårt att hantera. Jag tänker på Carl Gustav Jungs begrepp The wounded healer, den skadade helaren, i betydelsen att en psykiater hjälper och känner medkänsla med sina patienter i kraft av upplevda egna trauman. I den bemärkelsen kan man nog kalla Chen Si en barfotapsykiater, och en wounded healer.
En dag ägnar vi åt att besöka Qixa Templet, där Chens läromästare finns och dit Chen går för att hämta styrka. Templet ligger i ett bergsområde utanför Nanjing och är vallfärdsplats för många Nanjingbor. I den vackra naturparken finns många tempel, små sjöar, skulpturer och pagoder. Allt är bedövande vackert. Mina fördomar förvånas över att det kommunistiska Kina vårdar- och är så stolt över sitt andliga arv. Vi tänder rökelse och bugar oss tre gånger i varje väderstreck, det är så man gör. Man ska önska sig något, och jag ber en stilla bön om att vi ska kunna förvalta och förmedla det vi fått uppleva här på bästa sätt. Sprida budskapet om hjärtats väg.
Dagen efter står vi med Chen och en av hans volontärer på den mäktiga Yangtze River Bridge. Han berättar om hur det kan gå till. När någon gör ett försök att ta sig över räcket är Chen där och sliter tag i personen, det kan gå ganska våldsamt till. Ofta kan han förutse vem som ska hoppa utifrån kroppsspråk och hållning. Då går han fram och övertalar dem att åka med honom på sin elskoter till räddningscentret.
Chen Si håller kontakten med de människor han räddat. När han sett till att de får det som de omgående behöver, tröst, pengar, ett jobb, kläder, får de ringa honom när som helst på dygnet. Och en gång om året, den 25 december, träffas alla överlevande och alla volontärer, och äter tillsammans och delar sina erfarenheter och upplevelser med varandra.
När vår resa i Nanjing närmar sig sitt slut är det dags att träffa Chen Si, hans familj och volontärer en sista gång. Innan vi äter avslutningsmiddag tar Chen oss till sin karaokebar. Vi hukar oss inför en öronbedövande volym och grälla blinkande diskoljus. Hit tar han ibland sina överlevare för att ge musikalisk glädje och gemenskap. Till en början är vi förskräckta men efter en stund slappnar vi av och gungar med i låtarna. Chen och hans volontärer sjunger för full hals. Vi försöker sjunga med och så småningom blir det faktiskt riktigt kul!
Vid middagsbordet är stämningen hög, vi turas om att hålla små tal och vi uttrycker förundran över den värme och hjärtlighet vi mötts av här i Nanjing. Thomas och jag sjunger Hej Tomtegubbar och det blir jubel runt bordet. När vi till sist tar avsked kan vi inte hålla tillbaka tårarna. Vi har fått uppleva Kina ur ett mycket speciellt perspektiv. Hört om elände och psykisk sjukdom, smärta och död. Men också tagit del av värme, skönhet, kärlek, humor och djup andlighet. Nu ska vi lämna sensommarvärmen i Nanjing och resa tillbaka till ett blötkallt Sverige.
Finns bara en sak att göra när vi kommer hem: Spread the love!
Marianne Flynner Hedmalm
076-10193 00
flynnerland@gmail.com