Dagen före julafton är jag och yngsta dottern ute och panikhandlar julklappar. Det regngloppar snö över floder av trötta myrmänniskor som knixar sig upp och ner längs Hamngatan, paraplyerna sticks och julklappskassarna dunsar in i varandra. Ingen tittar på någon annan, blicken inte där man är, utan tio meter framöver, dit man skall om gud vill och männskorna rår. Jag får hålla koll på lilla Musse så han inte pinkar ner de stillasittande tiggarna.
Vi viker av med en biflod in till H&M där dottern skall jaga runt efter en munkjacka. Jag orkar inte mer.
Hunden och hans husse parkerar sig som en vattendelare vid den breda entrén som står med vidöppna armar mot gatan och människorna. Jag står där med ryggen mot en störtexponerad korg av rutiga bygelbehåsar och försöker titta på – försöker se – alla de som passerar.
Ingen ser mig: en gammal gubbe med hund i snöre finns det ju tretton av på dussinet i Stockholm!
Mest tonåringar och folk i trettioårsåldern.
Vilka öden väntar er? Vilka utmaningar skall ni kasta er in i: knappast handmjölka getter, tänker jag surt.
Välja bakgrundsfärg på bloggen, kanske?
Titta där! En kille som liknade mig för fyrtio år sedan.
Jag fastnar i mina gammelmansfunderingar: Vad gjorde jag för fyrtio år sedan? Jag blundar och högtalarna skränar Jingle Bells på repetition och ur bjällerklangen lösgör sig Blacken: grannbonden Erik Fjellströms skogshäst, av Nordsvensk ras och stark som få. I dag är han rustad med bjällerkrans, vintertäcke och grova dubbade hästskor.
Bak skaklarna drar han en timmerbanke på medar, och där, på en säck med hö tronar halvsamen Fjellström, min bondgranne och mentor och som så ofta har han kluvit ansiktet i två halvor med sitt enorma flin:
– Vi ska till skogs och fälla timmer!
Blacken stampar ivrigt frosten ur hovarna och frustar
ångstrålar ur näsborrarna. Han är redan lite blöt av svett och det ångar om ryggtäcket när Erik klatschar igång och vi brakar nerför backen från gårdsplanen, ner mot lilla ån och upp till byvägen.
Jag har jobbat några vintrar i skogen och Erik har försökt lära mig skogsarbetet. Vi bränner enorma mängder ved, så jag har verkligen fått lära mig jobbet och hur man hanterar en motorsåg. Jag har med mig den stora brandgula Husqvarnan och Erik skrattar och berättar att finnpajsarna, de som jobbar i skogarna häruppe, inte har ett eget ord för motorsåg, de säger ’Hussåvarrna’ (Husqvarna).
Blacken är en lustig själ, han spettar på med full fart så is och snö yr om hovarna. Han har ju ingen last så nu går det undan längs den snöblanka vägen och vi får linda halsdukarna runt ansiktena. Och den jäkeln pruttar muntert vid vart och vart annat steg.
Det är Mars månad 1976, solen skiner från öppen himmel och det är bara fyra fem köldgrader. En halvmeter lössnö.
Det är inte ved den här gången. Nu skall vi ta ner allt virke till det nya lagårdsbygget. Med stalldel för 120 mjölkgetter, mejeri, foderlager och hela övre planet en enorm höskulle så blir det mycket träd som skall fällas.
Väl framme får Blacken sin lön utbetald i en havresäck, en tornister, som hängs fast runt mulen. Det ser rätt lustigt ut där han står och tuggar med halva huvudet nere i säcken, fast egentligen kanske man kunde hantera ungarnas mathållning på samma sätt: spänna fast McDonalds-påsarna runt munnen på dem, så slapp man allt spill. På morgnarna hängde man fast frukostpåsar som dom kunde gnaga på i skolbussarna. Då hade de ju fått händerna fria och kunde samtidigt läsa läxorna.
Det tog inte mer än två dagar att fälla allt timmer trots att vi måste skotta bort snön runt varje träd innan det kan fällas. Sedan faller de tungt, granar och tallar på femton, tjugo meter, faller med enorma brak på den stelfrusna marken. Stammarna begravs i snön och grenarna pekar hjälplöst upp mot skyn som har fyllts av gnistrande snöfall från de vinande, fallande träden. Yrsnön lägger sig som en sista svepning över de fallna timmerliken.
Sedan gäller det att jobba sig fram genom snödrivorna, fälla ner visiret på hjälmen och dra igång sågen och sedan låta svärdet leka efter stammen och kapa gren efter gren. ”Lämna int´na pinnan!” skriker Erik.
Nädå, jag vet! Gubbarna på sågverket gillar inte att det sticker ut grenstubbar på timret.
Timmersnöret har jag fäst nere vid stammens rotände, rullen sitter vid höften och slutligen kapar jag stammen i fyra, fyra och en halv-meterslängder.
De skarpa, friska dofterna av gran- och tallkåda blandar sig med de stickande avgaserna från motorsågarna till en ljuv blandning och Erik gapar mellan stammarna att
”He´lukt utå´ käär!”, att det doftar karl, och då har han troligen räknat in gasbildningen och de ångande lämningarna från Blacken.
Eriks såg tuggar på, oförtrutet, träd efter träd.
Mina armar krampar av mjölksyran och jag måste ta längre och längre raster mellan varje träd. Det vore förödande att försöka hantera motorsågen med darrande armar.
Vi tar flera kafferaster, sitter där mitt i skönheten och pratar lite skit. Mitt på dagen gör vi upp en eld, tar fram våra plåtlådor med mat, rakar fram några glödande kol, petar in lådorna och täcker med granruskor några minuter. Äter under tystnad.
Jag fryser om fötterna och makar stövlarna närmare elden.
– Ger int´på de dänne visa!
– Va? Varför inte det?
– Du kum te smalt snöga ner i stövlan. Du kum te å bli blöter om föttran dine!
– En ske forst pe´t bort all snö fra strompan o byx´ran annors rinn´he ner te stövlan o du frys sönd´ föttran!
En dag fyllde jag lådan med en sorts Lappkojs, gjord på rivet killingkött, egenodlad potatis och rödbetor. Till kaffet bjöds på ’mjukstut’, hembakat mjukt tunnbröd i rulle fylld med tjocka skivor vit och brun getost som vi doppade i hett kokkaffe tills bröd och ost gifte sig till en himmelsk gegga och så satt jag där och var så fånigt stolt över att allt var producerat hemma på gården.
Nu var det dags för Blacken att gå till jobbet. Han hade ju haft timmerbanken avtagen, och fått lufsa omkring fritt runt hötapparna och havret. Nu spändes han på och stock efter stock lyftes upp på banken med våra timmersaxar och spändes fast med kättingar som sträcktes hårt med en sk timmerbjörn, rotändarna på timmerbanken och toppändarna fick släpa fritt. Vårt skogsskifte låg till stora delar i en svag sluttning så Blacken hade utförsbacke ner till avlastningsplatsen någon kilometer ifrån oss. Han lastades med fem, sex stora stockar och sedan bar det iväg med Erik vant på toppen av timmervältan.
– Vad skönt för honom att det är nerförsbacke! skrek jag efter ekipaget.
– He´ä´int´som en sku´tro!
– Va!!!
– Blacken, en´ä som för ivrig i backan´.
– He finns inga brömsan på töcker´an grejan. Hela lasse´ kan som bröte´ner på´ham!
Men det var underbart att se hur hästen själv valde bästa väg runt träd och klippblock; hur han undvek de brantaste backarna; att han hittade vägen själv ner till timmerupplaget och hela tiden hördes bjällerklangen skära genom tystnaden. En halvtimme senare hade de lastat av och Blacken var tillbaka, frustande och svettig och redo för nästa lass.
Erik ville inte använda traktorn i den här typen av grov skog, han skulle obönhörligen ha kört sönder den. Här var hästen det perfekta redskapet.
Några dagar senare transporterade han och sonen Sven-Erik allt timmer till sågverket i grannbyn Greningen men då fick Blacken vila när den röda järnhästen, Volvotraktorn, med påhängd hydraulkran och timmervagn brakade fram mellan byarna.
De två bröderna som ägde det lilla sågverket följde virkeslistan som medföljde byggnadsritningarna, allt sågat virke ströades upp under tak utomhus där det fick torka upp under våren och sommaren.
På sensommaren körde bröderna hem allt virke till gården. Virket sorterades, staplades och täcktes utomhus.
Nu var det klart för byggstart och på följande försommar drogs bygget igång av byns bäste timmerman och snickare, Tore Jonsson, förstärkt med två hantlangare.
Jag mindes hur fascinerande det var att se denne yrkesman stå inne i en av ladorna och spika ihop takstolar åtta, tio timmar om dagen med korta raster och han åt matsäcken stående, på språng. Han använde inte vanlig hammare, utan stod där, dag efter dag och pangade in tiotumsspiken med en tvåkilos handslägga.
Och jag mindes att när vi spikade ytterpanelen på ladugårdsväggarna så fäste han fyrtumsspiken på plankan genom att sätta spikhuvudet inemot handflatan och sedan klappade han fast spiken genom att dänga näven med full kraft mot väggen. Det gjorde ont i mej varje gång jag såg det där och jag började kalla honom för Spik-Jesus och det gillade han.
Ja det var tider det!
– Pappa, pappa. Kolla vad jag har köpt till mamma!
Jag rycker till när dotter Molly står och sliter liv i mig. Hon hade struntat i att leta efter en munkjacka utan hade i stället köpt ett par svarta fingervantar till sin mor och nu stod hon stolt och visade upp sitt julklappsfynd.
– Ja…jo, vilka fina vantar. Jättebra, kan vi åka hem nu?
– Det är inga fingervantar, eller jo, såklart de är fingervantar, men inte bara!
– Nähä…men vad är det då?
– Det är ju bluetoothvantar, ser´u väl. Man kan ha mobben i fickan och så svarar man och pratar i vanten. Trådlöst… fattar´u? Bra va´?
På vägen hem står en mamma och några skolungar från Matteus skola och säljer snorbilliga julgranar till förmån för någon klassresa. Hundra kronor i stället för fyra hundra, ja upp till sexhundra för en sibirisk ädelgran.
Fast kort är den, bara huvudet längre än Molly men vaffan, jag daskar den lite världsvant i backen: ”Vi tar den!
Hemma skruvar vi fast den i julgransfoten och innan Molly hunnit fylla på vatten så har den börjat tappa sina barr.