- Må solen skina i Liten Vrå.
Jag och dotter Molly, klass 5B, träffar i dag den nitiske matteläraren som mest verkar vilja träffa våra rumpor med en trälinjalen…
– Molly har bara klarat 1 tal av 9 på det d-i-a-g-n-o-s-t-i-s-k-a provet!!
Jag kikar ner på provlappen som ligger och skäms på bordet. Smygkollar och ser att två tal verkar vara rätt …Nej TRE …hoppla!! Påtalar det hela för läraren. Vi kollar mer och alla FYRA är ju rätt…hon försöker snubbla över sitt misstag och frågar i stället Molly varför hon inte räknat de övriga fem talen.
– Tråkiga! säjer Molly.
– Jaha, och hur ska vi göra för att det ska bli roligare då, fortfor mattefröken.
– Jag vill sitta i solen i fönstret i korridoren när jag räknar!
Okej, säger lärarinnan helt oväntat…Men då vill jag att du som motprestation ska dra RAKA bråkstreck och skriva snygga 7-or.
Hemma tycker mamman att jag borde baxa dit en UV-lampa och rigga i fönstret i korridoren så att solen alltid må skina i Moppes Mattevrå.
Något halvår senare. Kvartsamtal, klassläraren, moder, fader och samma oböjliga MollyMopp.
– Varför funkar inte matten, Molly?
– Tråkiga tal och tråkig lärarare! kommer det blixtsnabbt.
– Tråkiga, hur då menar du?
– Ja, tråkiga lektioner och så… och vi har svårt att förstå henne för hon bryter jättemycket på ryska!!
– Jag vill göra talen i Lugna Rummet eller i fönstret i korridoren!
– OK…
Men Molly är INTE är någon bjäbbig och elak fjortis. Hon är lågmäld i skolan.
Är det någon som känner igen denna omutliga rakhet och oräddhet för auktoriteter hos sina barn?
Varför upprepar vi den kollektiva sanningen att vi alla föds lika och sedan utvecklas åt olika håll, när vi i stället föds så olika – med så olika förutsättningar – för att sedan pressas in i samma gjutform?