Busted in Paradise

Busted in Paradise

En särdeles het måndagsförmiddag i september står plötsligt två korrekt klädda män och blänger på honom tvärs över restauranggolvet.
Jehovas! hinner han tänka; de måste vara Jehovas vittnen.
Mörka brallor, ljusa skjortor och som alltid missionerande i prydliga par.

Han har cyklat ner ensam till den måndagsstängda restaurangen för att måla stolar som Guy var klar med, samt rolla ut pasteller inne på toaletterna. Han slår på stora Rancilion, espressomaskinen, som surrar igång och han ler och tänker att det är att skjuta mygg med luftvärnskanon. Men vaffan lite kaffe är man väl ändå värd? Kommer på att ciggen är slut, låser upp mot gatan och trycker upp de stora fönsterdörrarna på vid gavel.Där ute står hettan redan vägg, fukten klibbar trots att den ständiga, svaga sydbrisen redan börjat rassla i den gamla vissnande palmen vid trottoarkanten. Värsta tiden, konstaterar han, september, okej, det blir sällan över trettio, trettiotvå grader, men det där med luftfuktigheten hade han aldrig förstått innan dom flyttade hit. Ibland roade han sig med att stå alldeles stilla i solen, hålla upp armen och sedan bara stå och förundras över hur svettdropparna kryper upp ur porerna, växer till stora droppar medan man tittar, som sedan välter ihop med andra och bildar små rännilar. Bara på någon minut.
Precis som i en överfuktad bastu, men här sker det utomhus och det upphör aldrig att förvåna honom.
Det här blir en tuff dag.

Han slirar över den morgontomma gatan till thrift-shopen på andra sidan, trycker in två quartrar i automaten och river ut ett paket Camel non-filters och flyr tillbaka in i restaurangen och slår på de fyra takfläktarna ute i restaurangen som woff-woff-woffar igång och gör livet gott.
Så nöjd han är med att de inte installerade luftkonditionering. Key West hade visserligen ett eget oljedrivet elkraftverk nere vid hamnen, men elräkningarna hade ändå blivit gigantiska.

Han byter om till slitna målarkläder, ett par röda för korta brallor med snörlinning, en t-shirt med trycket ”Det är jag som är pricken över i:et” som jag fick av svensk-Ulla nere i träskoaffären. Här måste man förtydliga att en slarvig svengelsk översättning gärna blir ”I´m the Prick over the Eye” vilket av normalamerikanen förstås som ”Det är jag som är pitten ovanför ögat” och att det kommer att ha en viss betydelse för hur denna dag kom att sluta. Liksom de utgångna kinadojorna i svart tyg som han omedvetet drog på sig.
De svenska träskorna blev för övrigt aldrig populära i den subtropiska staden, men t-shirten fick närmast kultstatus bland bögarna.

Han fixar en kopp kaffe, tände en cigg och garvar åt sig själv i spegelbilden.
Njuter en stund av det vackra ljuset som strilar in över lokalen och känner sig så nöjd och stark och att dom lyckats åstadkomma allt detta mot alla odds. Allt är gott och Gunilla rimligt frisk.
Han släpar fram målarburkarna från köket, börjar rulla ut skyddspapper och står och bryter upp plåtlocken med den där gamla hovtången som han av någon anledning släpat med sig från Sverige.

Men Nu gör Jehovas entré!  De två dystra medelålders männen traskar fram i par, gör halt två, tre meter från honom.
Samma kläder. Skjorta med något emblem. Svarta byxor med pressveck, sådana där svarta plastlackskor som amerikanska snutar svettas omkring i.

– God Day, Sir. Mister Thomas Headman, Sir?
– Speaking! säger jag och får det att låta som en replik ur en B-film.
– We are from the DA:s Office in Key West, säger den ena och blänger ner i något sorts officiellt dokument som han håller i ena handen.
De kommer från åklagarmyndigheten.

– We are here to apprehend You, Sir, and to accompany You to the Key West Court House on Simonton Street.
– Sorry, but You must be wrong! försöker jag, och hör hur det smackar om käften. Och allt känns fel, fel, fel.
– I haven’t done anything! What are the allegations? och jag hör hur jag stapplar fram orden och hur löjligt jag pratar. Som ett uppskrämt barn. Sedan avslutar jag med ett
– Are You cops? Han ser hur dom rycker till.
”Är ni snutar?” så säger man bara inte …faaaan…

– We have no information on these matters, Sir. Please, just follow us out to the patrol car and we’ll take You to the Court House. Now, Sir!
– I got to make a call to my wife…
– Could You please drop the pliars to the floor, Sir! Tonen allvarligare nu.
– Are You wearing any other weapons Sir, guns or knifes, Sir?

– You have the right to remain silent…läser den ene och låter som en trött präst som ger sista smörjelsen över ett kringvandrande lik.
 De båda männen går fram på varsin sida om mig, en av dom håller mig lätt om armbågen.
Jag ber att få släcka ner och låsa om oss och plötsligt står vi ute i solljuset och på gatan står en snutbil med ett blåljus påslaget.

Några morgontidiga har samlats därute och jag känner igen några ansikten.
Jag leds fram till polisbilens motorhuv, ombeds plocka ur mina fickor och lägga sakerna på huven samt luta överkroppen över motorhuven och sprida benen, vitt isär. Sedan friskas jag, tå till topp.
Jag är nu fullständigt panikslagen, benen bär inte riktigt. Och inser att i dag kommer jag att dö. Armarna läggs bakom ryggen och jag slås i handfängsel.
En av bakdörrarna öppnas, någon håller ned mitt huvud samt trycker in mig på det plastade baksätet.
Jag sitter där fullständigt panikslagen och rättslös och anar att det är i dag jag skall dö, men tänker mest på mina löjliga clownkläder.

Några minuters bilväg bara, först nerför Duval Street, sedan vänster in på Simonton, en väg han ofta cyklade ner till Centrala postkontoret som låg granne med Rådhuset. De två byggnaderna i downtown-området som var orkansäkra, som stod där för livet, men nu är jag på min egen Via Dolorosa, min väg mot lidande och en förtidig död.

Som jag minns det bromsar bilen in vid huvudingången och jag leds förbi alla de som passerar in och ut ur byggnaden med sina vardagligheter, i full frihet och utan dödsskräck.

Och så dom stirrar på mig! – En gänglig tvåmetersmänniska med röda långbyxor som hålls uppe av ett vitt, löjligt bomullssnöre runt magen, byxbenen flaxar i tomme runt anklarna och glipar ner mot kinadojorna. Sådana där i svart tyg som unga asiatiska män gärna drog på sig på åttiotalet när dom skulle sparka ihjäl andra unga asiatiska män i någon korkad kampsport.
T-shirten skrek ut sitt ”DET ÄR JAG SOM ÄR PITTEN OVANFÖR ÖGAT!” och hela uppenbarelsen kröntes slutligen av en Navy hair cut. Jag hade fått en halvtimme över på flygplatsen i Miami och hittat en femdollarsfrisör nere vid bussarna, men han klippte bara frillor som fanns i en skitig, tummad pärm fylld med foton på kortklippta amerikanska stridspittar, Jag pekade någonstans i mitten och bad att han skulle hacka till den lite i kanterna. Vilket han gjorde med triumf:
– Son, You look like a fucking Pork-u-Pine.
Så skrudad och med vilsdsvinsborst på skallen och med händerna slagna i fängsel, framsträckta som en tiggare, gör jag entré in i det amerikanska rättsväsendet.

Väl därinne i marmorsvalkan håller man höger i hallen, in genom en ståldörr med en liten pansarglaslucka. En kort trist korridor leder fram till nästa ståldörr med glugg.
När den dörren stängs är du inne i häktet och du är död.

Tio år senare, 1992, är jag åter i Key West på semester med M, min tredje fru. Och vi återvänder till mina gamla brottsplatser. Jag står återigen framför de stora entrédörrarna och tittar rakt in i baktiden, kupar händerna mot glaset. Blicken letar sig genom ytterdörrarna, tar tvärs höger i den stora marmorhallen, hittar glasluckan i den oansenliga ståldörren, följer korta korridoren, och, inre gluggen och fyfan, jag skönjer det livlösa ljuset från häkteslokalen. Samma blekgula, nu som då, fånget tioårigt ljus i sitt eget häkte. Det saknade dagsljus, häktet, det minns jag. Inte ett enda fönster mot världen.
Utom den där lilla vägen av hopp.

Där står jag nu och är död, eller skulle precis dö. Gör detsamma. Smacktorr i käften. Pissnödig. Magen kalvar omkring i sina gamla skräcker, törstig som fan. Händerna darr okontrollerat och benen ger emellanåt vika. All kulturfernissa och mänsklighet avskalad och jag har förminskats till ett jagat djur på mindre än tjugo minuter.

Men varför är jag här? Är jag förväxlad med någon? Utgånget B52-visum?

Jag avrapporteras av jehovakillarna till vakthavande, en förvridet fläskig polis som ankrat ändan på något som ser ut som en förstärkt pianostol hänger han över ett grått skrivbord i plåt. Han ser rätt ung ut med sitt lilla släta ansikte som är utspänt över ett alldeles för stort och köttigt huvud.
Framför honom på skrivbordet ligger hans night stick, en batong med tvåhandsgrepp, och ett överlastat askfat i form av ett inglasat lastbilsdäck, några snurrarkiv och pappersbuntar som verkar orörda sedan andra världskriget.Problemet med den här killen är inte hans batong-, rök- eller matvanor. Han vägrar att notera att jag finns där, eller att tilltala mig. Att önska mig välkommen till häktet är väl inte att tänka på. Men när jag försöker fråga varför jag är där blev han till slut förbannad och sa åt mig att hålla käft. Vilket var ansträngande för honom, han lät som en frustande blåval då han var tvungen att först blåsa undan sina polyper innan han kunde säga något hörbart. Plöstligt slänger han över en knippa nycklar till en av jehovakillarna med order att låsa in mig.En dörr öppnas till ett litet mörkt rum. En cell? Jag leds in, fortfarande i handfängsel.

Dörren slängs igen bakom mig och det luktar piss och spyor. Mörkt därinne, bara ljus genom en järnskodd glugg i dörren.
Rummet är kanske 4×4 meter med väggfasta träbänkar runt tre av väggarna.
Golvbrunn noterar jag, men inga köttkrokar hänger i taket.
Det är flera därinne, det hörs…Ögonen vänjer sig sakta och jag sjunker ihop så nära dörren jag kan…det sitter tre vita killar därinne. En är död eller är medvetslös eller nåt, eller så sover han bara, sittande hopsjunken mot väggen. De två andra verkar påtända eller bakfulla. Svårt att säga.
Men dom är hyggliga amerikanska white trash-killar, tjugofem trettio någonting och dom har definitivt varit med förr. Senare inviger de mig i de lite mer handfasta och repressiva delarna av det amerikanska rättssystemet.
En kackerlacka rasslar fram nere nere vid fötterna.

En Palmetto bug! Ett fullväxt exemplar av världens största kackerlacksart, stor och snusbrun som en bonntumme släpar den sina rasslande ryggplåtar, täckvingarna, längs det skitiga betonggolvet. Hon fulländar äcklet med de långa känslospröten som hänger likt ledlösa bakåtvridna antenner längs kroppen.
Framme vid huvudet fäktar två kortare spröt. Ingen av oss gör ansats att trampa ihjäl henne. Strängt taget är hon ju den friaste av oss därinne och mina ögon följer hoppfullt hennes krafsande längs mörkret och fukten i skarven mellan golv och vägg. Hon har korn på golvbrunnen! Väl där hör jag rasslet från ett gäng kompiskackor på andra sidan brunnsgallret. och vips! försvinner hon ner i mörkret.

Första sommaren i huset vi hyrde nere på Elgin Lane hade jag en natt smugit upp och gått på toan. Satt där med ljuset tänt och öppen dörr ut mot bakgården och med den lilla trädgården lagd i mörker.
Det daskar plötsligt till in i toaväggarna och hjärtat bankar extraslag när en flock småfåglar eller är det kanske fladdermöss som svärmar in i toaljuset. Minst hundra är dom som flaxar omkring därinne, några hamnade i mitt knä och i handfatet, andra krafsar runt inne i duschkabinen och golvet är fullt av dom! Jag ryser och det knottrar sig och jag vill kräkas. Men sitter bara där på toaringen, lyfter uppgivet fötterna från golvet, håller ut armarna. Sen skriker jag ut mitt äckel. Det är kackerlackor! Sådana där gigantiska Palmetto bugs som grannen berättat om, såna som påstås överlevt atombombssprängningarna i Arizonas öknar.
Några har hamnat i ryggläge på golvet och visar upp sin last av små brunsvarta löss som hänger i klasar på buksidan. Omkullvälta bombplan med full last, tänker man. Men de här vänder på sig själva genom att knäppa till med ryggskölden.
Jag tar mod och hoppar ut från toan. Hämtar sopborste, skyffeln och en soptunna. Men det är omöjligt att sopa upp dem. Jag rör bara igång dem och deras rasslande. Inte en enda bagge hamnar i soptunnan. De försvinner ut genom hål och springor och dörröppningar lika fort som de kom in.

Plötsligt öppnas väggen mittemot mig, och en gapande käft med stora vita tänder lösgör sig ur mörkret.
Det sitter en till härinne i cellen! En stor, mycket förbannad och mycket svart kille har vaknat till liv och aggressionen tynger luften och följer träbänken som darrar i takt med hans tremorben.

— ”We got fucking bugs in here! Send in the cleaning lady and her roach can to spray da shit!” vrålar han rakt ut. Gång efter annan tills det rasslar till i dörren och en äldre svart kvinna med rakpermanentat hemfärgat hennahår och jätterumpa rullar in sin lilla städvagn.
— To late, Honey! gapar han på inifrån sitt mörker och under tystnad rullar hon ut sin städvagn. Dörren slår igen.

Jag har förstått att jag skall få träffa en domare som kommer att läsa upp anklagelserna samt straffsatser och eventuella påföljder. Osäkert dock när. I dag eller i morgon? Om ärendet går till rättslig prövning i domstol kan jag i värsta fall kvarhållas i häkte i veckor eller månader.
I sådana fall transporteras man till det ökända fängelset på Stock Island, grannön
.

Allt som sker runt mig är främmande och skrämmande och jag har fortfarande inte fått prata med någon utanför häktet. Gunilla vet kanske var jag är, men inte varför.
Jag begär att få gå på toaletten. Mest för att kunna passera häktesdörren med pansarglasluckan och den där fria strålen av hopp som letar sig in utifrån entrédörrarna och ända hit in till häktesmörkret. Kanske skulle jag få syn på hennes glada ansikte, men det blev aldrig så.

– Får jag göra mitt lagstadgade telefonsamtal, Sir! De amerikanska TV-deckarna firar triumfer. Visst hade man väl enligt amerikansk lag rätt till ett sådant samtal?

– Sure! svarade vakthavande fetknopp och skickade någon att hämta ut mig till mynttelefonen som hängde på en vägg därute.
Kunde jag möjligen få växla till mig några quarters? och sträcker fram en tummad tvådollarsedel som jag håller framför mig i en dubbelhändad tiggargest. Eller ser det ut som jag siktar på honom?
– No! Got no change, son! Han lyfter inte ens blicken.
Gå nu ordlöst tillbaka in i cellen, Thomas. Säg inget. Inte reta upp någon nu.

Några timmar senare är det dags igen. Nyckelrassel. Leds ut. Jag ställs upp på en liten låg träplattform mot en vit skärm på väggen. Kamera på stativ. Nummerbricka i snöre runt halsen.
– Sidoläge, tack. Klisch!
– Facial, tack. Klisch!

Nu kan dom få göra vad dom vill med mig. Rätta till naglarna, kanske? Nackskott? Justera knäskålarna, anyone?
Nähä, först var det dags för fingeravtrycken. Härligt. Fri från handfängslet. Fram till plåtskrivbordet som dukats upp med stora dynor med svartblå tryckfärg och så de stora dokumenten där jag skulle fästa mina ångestavtryck.
– Höger tumme, vänster tumme. Tack.
– Höger pekfinger, vänster pekfinger. Tack!
– Hela högerhanden, hela vänsterhanden. Tack!

Sedan förstulet stjäla sig en blick genom dörrgluggarna ut mot ljuset och friheten vid entrédörrarna.
Något bekant ansikte där? Nej!
Återigen slår celldörren igen bakom mig. Därinne hade den svarta killen förvandlats till en osäkrad handgranat. Han trampar runt, kastar sig ner på träbänken, upp igen, sparkar på bänkarna, slänger sig ner på träbänken igen. Nu smäller det. Så tänker jag: Nu jävlars smäller det! Han börjar gapa om vad som händer om vi fuckar upp honom.

Jag begriper varken hans förvirrade tankar eller den grötiga sydstatsdialekten, men killarna har förklarat att den här mannen är farlig.
Att han sitter därinne för att hade våldtagit en kvinna under knivhot.

Själva har killarna beskrivit sig som änglalika i jämförelse. Lite knarklangning varvat med checkbedrägeri och bilstölder och sånt petty stuff, som en av killarna uttrycker det hela.
De ger mig insidertipsen att inte begå grövre brott här nere i Key West, alltså sådana som ger mer än ett års fängelse. Dit räknades mord och dråp, rån, grov misshandel, knarkbrott och, märkligt nog, bilstölder. Key West-polisen var ökända för att jaga röven ur folk genom att helt sonika öppna första bron norrut, den mot grannön Stock Island. Sedan trålar man runt i den lilla staden tills man fyllt sin fångstkvot. Räckte inte det så lyftes bro efter bro längs pärlbandet av öar upp efter US Highway 1, motorvägen norrut mot fastlandet och Miami.

Monroe county är säkrat och i Key West är det lugn och ro och många poliser. En populär förläggningsort, kan man tro. Dessutom har US Coast Guard och marinen stora baser här i den eviga jakten på flyktingar och knarksmugglare. Det var inte helt ovanligt att man såg kustbevakningens och marinens egna poliser samverka ute på gatorna med de civila.
På åttiotalet var dessutom polischefen i Key West homosexuell liksom the Mayor, borgmästaren.
Bögarna kände sig trygga i den här lilla subtropiska staden, det vittnade många av våra bögkompisar om.

Så, det här lilla rövarbandet består av tre idioter, tre fattiga sydstatskillar vars modus operandi går rakt emot deras egna insidertips.
Och när jag sa att jag inte vet vad jag står anklagad för så var det ingen av killarna som tror mig, det kunde man se i deras ögon.
Den svarta killen kokar och far omkring som ett snedtänt ånglok därinne. Han ställer sig med ryggen mot dörren, vinklar upp ena benet och börjar sparka bakåt på dörrbladet så det börjar sjunga därinne. Bang-Bang-Bang-Bang.
Det ringer inne i mitt huvud och sparkarna blir svagare men ekade nu omkring inne i mitt huvud och blandas med den där ringtonen mellan öronen. Det svartnar och tystnar och jag vet att snart faller jag och att allt blir skönt. Inget betyder något längre. Allt blir nog bra. Blundar och sitter med hopsjunket huvud, Nu! får det smälla…
Men hör bara ett regn som faller…först svagt och stilla därinne sedan plaskar det på och jag nästan känner hur det stänker upp på mina fötter… Någon skriker till.
  – Nej! Den jäveln står där och pissar i golvbrunnen, sträcker huvudet mot taket och vrålar rakt ut som en urtidsoxe. Jag rör mig inte, tänker bara stilla att kackerlackan och hennes kompisar nog klarar en afroamerikansk pissflod om de överlevt bombproven i Arizonas öknar.
Jag hör bara skvalande nerifrån gallret, inget rasslande. Ser heller inga i mörkret. Dom hade alla kommit undan för länge sedan, det var jag säker på.

– Time to line up! Line up! skriker någon därute och dörren rasslas upp. Ute på golvet står redan två svarta killar på rad, den bakre killen står blickstilla, med näsan i nacken verkar han räkna nackhåren på den främre.

Allt är absurt och groteskt och skrämmande på denna helvetesplats och när man faller till botten och lägger sig tillrätta i fosterställning så öppnas det en jävla botten till. Och en till.

Och nu denna löjliga köbildning av två personer som verkar ha växt ihop, tysta, livlösa.
Jag leds ut som nummer 3 för att räkna nackhåren på 2:an, och hör plötsligt rasslet av en tunn stålkedja som sträcks från 2:an och fästs runt min midja och sedan kopplas mitt handfängsel ihop mot midjan. Det svartnar. Jag domnar, vinglar, vill släppa taget. Känner hur 4:an, den svarta galningen kedjas på bakom mig. Han skriker och stampar och det rycker i kedjorna. Någon får tyst på honom, osäkert hur. Sedan kopplas femman, sexan och sjuan, de tre vita killarna in i tåget och vi avgår.Sju vågade livet och nu skall vi till rättssalen en trappa upp och möta the Honorable Judge, Mr si-and-so, men det berör mig inte mig, som är avdödad. Svårt att gå i kätting, tåget rasslar sakta fram med myrsteg genom en ny likgul korridor och gör halt framför en stålgallerförsedd hiss. Upp en våning och trampar rakt in i en het, fuktig vidrig tjock stank som jag känner igen: det gamla aphuset på Skansen hemma i Stockholm, där djurplågeriet blev grymt uppenbart för en liten 12-åring redan på sextiotalet.

Apor och gorillor och schimpanser blandades, ångest och piss stank ur de trånga överfyllda burarna och djuren bets och kastade avföring på varandra och på skötarna. Eller satt och masturberade mekaniskt i något burhörn. Samma öppna burar av stående rostiga stålstänger, horisontellt sammanhållna av plattjärn, öppningar för foderinkast, gallergrind med grova lås. Håriga armar som skakar gallren eller sträcks ut, som vill krama, vädja eller ta tag i eller bara slå och krossa besinningslöst. Äldre fd. djurskötare har berättat om schimpanser som kastat sig handlöst från burtaket rakt ner på betonggolvet. Med huvudet före. Det gick inte att förstå annat än som försök till självmord.
Det gamla aphuset fick rivas till slut och ett nytt och något djurvänligare uppfördes.

I Key West fick det tydligen stå kvar och vårt ihopkättjade rövarband stapplar nu fram längs en smal fängelsekorridor med en skitig vägg på ena sidan och en rad celler på den andra. Galler från golv till tak och med full insyn; Ett jävla oväsen och stanken som slår emot mig. En handfull fångar i varje cell, öppen ståltoa nere i hörnen. Som jag minns det fanns inte en enda vit kille därinne. Och så alla händer som rycker och sliter i gallren eller sträcks ut, når mig halvvägs samman med vrålande förhoppningar om mitt förtidiga frånfälle. Eller, vädjar dom bara om några ciggar? Jag vet inget längre. Bara stum av rädsla.
Varifrån kommer all denna förnedring och grymma repression?
Som svar har vår främre vakthavande dragit sin batong och släpar den på rent djävulskap längs gallren.

Några dörrar senare står vi nästan på näsan in i ett litet fönsterlöst väntrum med långa madrasserade träbänkar, och, den obligatoriska amerikanska heltäckande mattan som skall signalera home-sweet-home med sina intorkade blodfläckar och lukt av inpyrt insektsmedel.
I hörnorna står några meterhöga askkoppar och tornade sig i givakt och så den där obligatoriska dricksvattendispensern i blåskimrande glas och slemmiga insida med påväxt av mul- och klövsjukebakterier, eller vad det nu var.
Jag har i alla fall aldrig sett någon dricka ur dessa tingestar.
Vilket är följdriktigt, då man avlider om man gör det.

Rummet signalerar unken rättsskipning med sina biblar, en brunmålad gipsörn och draperade flaggor upp över väggarna.
Vi är i rättssalens väntrum i väntan på domarens intåg, och snart skall jag, troligtvis, äntligen få veta varför jag är här i Hades.

– Show me some good kicks, man! Viskar plötsligt en av de svarta killarna.
Jag förstår inte. Men han flinar till och nickar i samförstånd ner mot mina fötter. Efter ett tag begriper jag att det inte är mina fötter, utan mina kinadojor i svart tyg som han intresserar sig för.
De signalerar asiatisk kampsport och troligen hela jag med mina tunna, seniga risätarkropp och de för korta, flaxande röda byxorna med tygband runt midjan. Röd byxa är näst högsta ”Dan”, efter Svart byxa, den högsta nivån.

Väl inne i salen tar domaren över föreställningen. Han informerar om skyldigheter och rättigheter och de mer intrikata delarna i amerikansk rättsskipning; om häktningsförfarandet; om eventuellt domstolsförhandling; om förlikningsförfaranden.
Därefter vänder han sig till var och en av oss och läser  upp anklagelserna och de juridiska påföljderna.
Där sitter vi nu: Ett gäng idioter på rad, fortfarande slagna i kätting och handfängsel, och domaren börjar med den svarte galningen som är anklagad för Sexual battering – sexuell misshandel – av sin fästmö, våldtäkt, samt knivhot mot deras gemensamma minderåriga barn i samband med våldtäkten. Dessutom döms han för ’Use of concealed weapon’ – dolt vapen – det är enligt lokala lagar i Florida inte förbjudet att vara beväpnad, men väl att dölja det. Vapen skall bäras väl synliga!

– I’m innocent, I’m innocent!

Varje gång den svarte killen tilltalas av domaren skriker och svär han och kastar sig upp i stående och rycker i farten upp mig i halvhängande.
Domaren tvingas forcera domen och två poliser kopplar bort killen som skriker sig ut ur rättssalen.

Nu fäller domaren över blicken mot mig och han förvånar mig genom att undra över vad texten på min T-shirt egentligen betyder.
”I’m the Prick over the I” mumlar jag, vilket i sig inte låter särskilt upphetsande på engelska, så jag får börja mitt försvar med en omöjlig översättning av en svensk-engelsk ordlek och i slutänden stamma fram på engelska att, Sir, det betyder ”Jag är pitten ovanför ditt öga” och samtidigt försöka hålla blicken stadig upp mot domaren i sitt skrank.
 Han ser inte särdeles road ut, tittar ner bland sina papper och konstaterar ampert att jag tidigare fått ett föreläggande att måla om restaurangens fasad mot gatan.
 Fan, det där hade jag ju glömt…det var Guy som i sin kärleksyra målat var annan planka i olika pasteller tills hela huset, hela resaurangfronten ut mot Duval street, huvudgatan i bögparadiset Key Wärst såg ut som en regnbåge. Första regnbågshuset i hela staden.
Jag informerade domaren att vi faktisk hade målat om fasaden.

Domaren övergick till anklagelserna mot mig. Som bestod i, hör och häpna, en obetald faktura till en VVS-firma som installerat två toalettstolar och en meterlång rostfri pissränna i gästtoaletterna.
Två påminnelser hade gått ut, missats av mig, och sedan hade ärendet brakat på med polishämtning och häktning.
Jag antar att vår status med s.k. B52 affärsvisum utan ett amerikansk medborgarskap i ryggen måste ha påverkat processen.
 ”Bäst att hämta in pengarna innan de flyr hem, till Europa”, tänkte de nog.

Det av amerikaner självutnämnda bästa rättsystemet i världen, nämligen det amerikanska, gav mig nu tre val: 
antingen kan jag bli fri genom att låta en mycket välrenommerad amerikansk medborgare garantera att jag infinner mig till rätten, eller fullföljer andra skyldigheter enligt anklagelserna mot mig.
eller, så köper jag mig ut ur häktet genom en Bail bond, en borgenssedel som är dyr nog att garantera att jag kommer att betala mina skulder eller infinna mig till rätten i tid.
eller,
om jag äger varken pengar eller inflytande, får jag låta ärendet gå vidare till åtal, vilket innebar förlängd häktning i veckor, kanske månader och en förflyttning till fängelsehålorna och våldtäkterna ute på Stock Island.

Runt rådhuset var Simonton Street fullt av småskumma Bail Bond-kontor där, enligt min världsbild, små skumma lönnfeta brännvinsadvokater satt iklädda hatt, upprullade skjortärmar och feta cigarrer och utfärdade överprissatta borgensförbindelser.

Lass av sten lättar mitt bröst och jag kan andas, och ändå, jag vet fortfarande inte hur den här dagen skall ändas: jag har fortfarande inte haft kontakt med någon utanför häktet.
Vi tågar tillbaka till häkteslokalen. Står där igen, oroliga, samman med ett rykte att vi väntar på transport till nästa helvetet.

Och då, först då och där! får jag veta att Marshall, vår vän, vår rundmagade gode juristvän från Dallas har ordnat fram en Bail bond på över tjugo tusen kronor.Jag lösgörs, skrivs ut, hämtas hem av Gunilla och Marshall i vår stora, bruna, gungande gamla Ford.

Om tiden därefter minns jag absolut ingenting. Det är tomt.
Men lugnt.