Titel: ”Inte som andra”
Författare: Thomas Hedmalm
Genre: Skönlitteratur, roman
Förlag: Bokförlaget Mormor
ISBN: 978-91-88533-15-9
Utgivningsdag: 2018-08-02
Omfång: 266 sid, inbunden
Saxat ur en intervju:
- Fråga: Du debuterar som 70-åring med en roman. Kan man det?
Svar: Haha…ja, tydligen! Och det finns ju många som fått ihop sin första bok som gamling, och än fler som fortsätter att skriva, högt upp i åldrarna. Skrivandet tillåter det.
Men visst, jag skriver långsammare i dag än för trettio år sedan. Är segare i kolan…eller bara mer eftertänksam…Jag vet inte.
Hade väl inte varit direkt lyckat att i stället satsat på att bli stridspilot eller elitgymnast. Kroppen har fått sina smällar, gnäller ibland, men i knoppen vältrar berättelser som vill ut…
Förresten, någon frågade mig hur länge det tog att skriva boken: ”Sjuttio år” svarade jag, och det var väl lika sant som att det tog närmare tre år att klottra ner den.
- Fråga: I boken berättar du väldigt självutlämnande, inte bara om dig själv, utom om din autistiske bror och din familj. Har det varit problematiskt för dig? Att lämna ut andra?
Svar: Jaa…jag började med att skriva fiktivt,
att berätta genom ”karaktärer”, att få frihet i berättandet och kunna skruva till personerna efter tycke och smak. Men jag fick inte till det där. Det blev ingen nerv i berättelsen. Skrev om. Nu i ”jag”-form och nära mina minnen och så kom insikten att jag måste vara sann mot de jag skrev om. Min familj. De flesta var döda, vilket gav nån sorts perverterad frihet i vad jag skrev.
Och minnen är opålitliga sanningssägare…jag skrev typ terapeutiskt, ibland febrigt, om nätterna…grät och skrev. Otänkta tankar fick liv…alla inre bilder…märklig tid det där.
Så läste jag att vad förlagen MINST ville se var manus av typen
Äldre man berättar sitt liv. Att det var stendött, och på nån skrivarkurs fick man lära sig att ”Jag”-perspektivet var trist. Möjligen var ”Du”-formen absolut sämst, då blev jag förbannad och skrev ihop en prolog i Du-perspektiv. Den älskar jag…ingen får röra den.
Ojj…kom bort från din fråga, men visst, att lämna ut andra var problematiskt. Men nödvändigt.
- Fråga: Hur har ditt skrivande liv sett ut? Och vad har du liggande på nattduksbordet att läsa?
Svar: Vad jag läser? Undrar om inte den största läsupplevelsen jag haft var när en tjej och jag hyrde ett gammalt vingligt torp av Domänverket i två somrar uppe i Norrland. Vi läste…nä, vi var inne i Sagan om ringen, levde och såg ut som två skitiga hobbitar. Cyklade ibland ner till Konsum i Bryngelhögen och köpte utgången falukorv och bruna bönor på burk. Ja, byn hette så: Bryngelhögen.
Just nu håller jag på med Aleksijevitj Bön för Tjernobyl. En intervjuroman, heter det så?
Hon återberättar tiden under och efter kärnkraftkatastrofen ur berättelserna från de som var med,om helvetet på jorden. Läser henne för att försöka förstå och lära lite, lite, hur hon gör…en mästarinnas hand.
Jag har småbörjat med nästa bokprojekt…får hjälp av min fru med research…trevar efter en form…och då kan man lära av mästarna. Lära lite, men aldrig kopiera.
- Fråga: …nästa bokprojekt, säger du. Kan du berätta mera?
Svar: Nää, borde nog inte…eller jo…vaffan, vem tusan bryr sig om vad en gammal gubbe håller på med?
I flera år har jag gått och klurat på en bokidé som skall berätta om två människor som drivs av filantropi och altruism: Mr Chen Si som vigt sitt liv åt att rädda självmördare som trängs på en känd självmordsbro över floden Yangtze i jättestaden Nanjing i Kina.
Den andra personen är en pensionerad polis, Mr Yohito Shige, som vaktar Japans mest ökända självmordsklippor i Tojinbo, ett litet underskönt naturreservat vid Stilla havs-kusten.
Både Kina och Japan har inslag av traditionella självmordskulturer. De två männen har tillsammans räddat närmare 1200 tröstlösa själar.
Till en värld förgiftad av konsumism, egennytta och narcissism vill jag försöka berätta om en annan hållning.
Vi har fått klartecken från både japanen och kinesen till två veckors djupintervjuande på vardera platsen.
Boken handlar inte i första hand om självmördarna, utan om de personer som utifrån människokärlek och oegennytta och år efter år utför sina stordåd med små medel och i det tysta. Varför gör dom det? Till vilket pris?
Blir dom ”lyckligare” människor själva? osv osv.
Berättelserna om självmördarna står för sig själva.
Svåra att undvika, och blir till groteska back-drops i boken.
- Fråga: Till slut, berätta lite om dig själv.
Svar: – Äldre, lätt kulturell bildad herre…låter trist.
Eller sno den där reklamkanalens slogan, att jag är en man med ”…hyfsat hög lägstanivå”, eller som TV3 förr: – ”Man gewöhnt sich daran!”, att man kan vänja sig.
Sån är jag nog. Eller gnällig men glad. Eller stadsbo med en vaksam bonnläpp under fernissan.
Män definierar sig gärna genom yrket, så: hamnsjåare, vårdbiträde, snattare, brevbärare, radioreparatör, getbonde, svetsare av militära bandvagnar, ingenjör på Televerket, målare, traktorförare, knarksmugglare, restaurangägare i Florida samt tjugo år som systemutvecklare och projektledare inom IT, det enda jobb som jag fått en lång och svår högskoleutbildning för. Och det jobb jag var allra sämst på.
Bor i Stockholm, gift med Marianne sedan 25 år.
Vi har två goa döttrar, mer eller mindre vuxna, och så lilla blandrashunden Benito ”Musse” Mussolini förstås. Han kan göra en snygg High Five. Om han får en muta. Kan jag med!
Om att skriva romanen ”Inte som andra”
xxx
xxx